Författarens familj har en stor tomt med perenner, buskar, lökväxter, fruktträd, bärbuskar, växthus m m. De har tyckt om att köpa nya plantor, driva upp egna från frö och att få sticklingar av vänner. Men för ca 20 år sedan tog det roliga slut. Då invaderade den spanska skogssnigeln, ”mördarsnigeln”, deras trädgård.

Spanska skogssnigeln åt upp allt nysatt och vissa växter var mer begärliga än andra. Vi var ju inte ensamma om att ha fått dessa gäster och vi hanterade dem som alla andra gjorde. Varje kväll gick vi ut och klippte 200–300 sniglar i första rundan och lika många nästa runda då snigelsläktingarna kom för att äta upp liken av de första. Men efter några år ledsnade vi på kvällsturerna. Vi prövade andra metoder, t ex saltkar vid rensning, men slutade då jord och växter fördärvades. Vi gjorde ölfällor, men ledsnade på att tömma dessa kärl på slemmiga sniglar. Efter många års kämpande gav vi upp trädgårdsönskemålen och begränsade våra inköp till sådant som sniglarna inte verkade tycka om. Köksträdgården fick vi säga adjö till.

Snigelfällan tar form
När denna metod visade sig fungera ville vi testa den i resten av trädgården. Vi prövade med olika slags burkar, t ex tomma leverpastejburkar, som tyvärr blöttes upp när det regnade, och smöraskar, som var bättre men svåra att dölja för skatorna som slängde runt dem i trädgården. För att få bukt med skatorna lade vi en lagom stor sten på burken så att skatorna inte kunde dra den med sig. Vi prövade sedan plastburkar från köksskåpet. En var för vek för stenen, en annan för hög så att stenen och skatorna välte den, en tredje var av så kraftig plast att det var svårt att göra hål i den. Till slut hade vi kommit fram till en burktyp som tålde tyngden av stenen, inte tog in regn och stod pall för skatornas angrepp. Vi tog därefter kontakt med ett företag som gjorde en del prototyper. Dessa försöksburkar prövades i bl a vår trädgård, sönernas och grannarnas. Alla blev överraskade av hur bra resultatet blev. Vi kunde på nytt ha dahlior, tagetes och andra plantor som sniglarna tycker om och sallaten växte som aldrig förr. Och komposten var snigelfri.

Vi lär oss mer om sniglar
Vi ville lära mer om sniglarnas liv och död och tog därför kontakt med Naturhistoriska riksmuseet som har en grupp snigelexperter. Vi berättade om vår burkidé. Experterna, som anser att giftet ska vara torrt för att attrahera sniglarna, hade en del synpunkter på burkens utformning. De tyckte att den skulle ha fler lufthål, dels för att doften på giftet skulle riktas åt mer än ett håll, dels för bättre ventilation.
Först trodde vi att det var bra att fylla burken med gift för att inte behöva fylla på så ofta. Det visade sig dock att giftet då gärna möglade och klumpade ihop sig, speciellt då luftfuktigheten var så hög som under sommaren 2007. Nu har vi kommit fram till att en tesked gift är lagom. Dels är det då lättare att se om sniglarna har varit där och ätit, dels håller giftet sig torrare.
En snigel äter endast några få korn innan den blir mätta. De blir egentligen förgiftade av ett korn, men de äter oftast några till innan de kryper ut för att dö. M a o går det åt ytterst lite gift för att ta kål på en mördarsnigel. Och eftersom skatorna inte längre kan komma åt giftet och regnet inte förstöra kvaliteten sparar vi på både kostnader för gift och arbete sedan vi gjorde vår ”snigelbar”.
Vi har också lärt oss att det inte är äggen som övervintrar, utan att det är de riktigt små sniglarna som föds på hösten och som nästan inte syns. Dessa blir könsmogna först på våren, några veckor efter ”uppvaknandet”. Bäst är därför att försöka utrota de små sniglarna på hösten för att hindra dem att övervintra. Ca 1 cm stora sniglar kryper lätt in i vår burk för att äta av giftet.
De som trots allt blir kvar över vintern måste man se till att knäcka innan de blir könsmogna och sätter i gång sin äggproduktion på våren. På hösten ska man använda snigelgift tills temperaturen stadigvarande ligger på ca + 4 oC och på våren börjar man igen när temperaturen kommer upp till ca +4 oC.

Undersökning på källarnivå
Nu har vi börjat en ”snigelodling” hemma i källaren, eftersom vi ville undersöka hur stora sniglarna är när de föds. Experterna på Naturhistoriska riksmuseet trodde att de var ca 1 cm. Vi fick fram små, färglösa, nykläckta 5 mm stora sniglar, men vi visste dock inte om det var mördarsniglar. Vi lyckades hålla dem vid liv tills de blev så stora att museet kunde bestämma att det verkligen rörde sig om den spanska mördarsnigeln. De är alltså så små som 5 mm när de kläcks!
De små sniglarna har fått sallatsblad att äta och sätter snabbt i sig ett normalstort sådant. Vi fortsätter nu att mata våra slemmiga husdjur för att försöka ta reda på hur länge det dröjer efter kläckningen innan de börjar lägga ägg. Om de nu vill reproducera sig i fångenskap.
_________________________________________________________________________

Upp