Av Soveig Ahlbin

Näst efter kol, väte och syre är kväve det växtnäringsämne som växten behöver i störst mängd.
Kvävet används i växten för att bygga upp proteiner och andra för växten livsavgörande byggste­nar. Jorden som vi odlar våra växter i innehåller en hel del kväve bundet i organiskt material, dvs i mullämnen, växtrester och markorganismer. Bara en mindre mängd av det kväve som finns i marken är direkt tillgäng­ligt för växten, nämligen kvävet från färskt organiskt material. I äldre orga­niskt material är kvävet hårt bundet och kan behöva flera år på sig innan det genom mikroorganismernas hjälp blir tillgängligt för växten.

Växten tar upp kväve från marken i form av jonerna ammonium eller nitrat. Det är mikroorganismer, främst svampar och bakterier, som står för nedbrytningen av växtrester till dessa båda typer av kvävejoner. Först bildas ammoniumjonen som sedan vidare­omvandlas till nitrat. Växten har lika lätt för att plocka upp ammonium som nitrat. Däremot binds ammonium till markpartiklarna medan nitrat i stället finns i markvätskan. Det nitrat som växterna inte kan plocka upp riskerar därför lätt att utlakas och bidrar då till övergödningen av våra vattendrag.

Olika jordarter har olika stor le­veransförmåga av kväve. En sandjord innehåller i medeltal 4 ton kväve per ha (1 ha = 10 000 m²) i matjordslagret, dvs i de översta 25 cm av jordlagret. En sådan jord ger en årlig leverans av 30–50 ton kväve/ha som växten kan ta upp. En lerjord innehåller dubbla mängden kväve i matjordslagret och levererar 40–80 ton kväve per ha. En ren mulljord, som innehåller mycket organiskt material, beräknas bestå av 30 ton kväve i matjordslagret och kan leverera mellan 100–250 ton kväve per ha! Det innebär att grödor som od­las på rena mulljordar sällan behöver kvävegödslas utan de klarar sig på det kväve som redan finns i marken.

Kvävebrist i växten yttrar sig i minskad tillväxt. De äldre bladen på växten blir klorotiska dvs de får gula fläckar som, om kvävebristen förvärras, blir helt gula och faller av. De yngre bladen får en ljusare grön färg men klarar sig längre tid från att bli klorotiska eftersom växten väljer att skicka den mängd kväve den har från de äldre delarna av plantan till de yngre. Stjälkarna kan bli träiga beroende på ett överskott av kolhydrater i växten. Dessa kolhydrater skulle ha bildat nya proteiner tillsammans med kvävet men blir över vid brist på kväve.
Dessa kolhydrater kan också medföra att stjälkar och blad får en lilaaktig färg, vilket man kan se tydligt på tomat­plantor som lider av kvävebrist.

Växter som får mer kväve än vad de behöver bildar stor bladmassa men utvecklar dåligt med rötter. Ger man t ex en potatisplanta för mycket kväve växer den rejält ovan jord men producerar dessvärre väldigt lite potatisknölar.

Ur Hemträdgården nr 6 2002