Av Soveig Ahlbin

I förra artikeln beskrevs växthormonerna som grupp och auxin mer i detalj. I den här artikeln koncentrerar vi oss på växthormonet gibberellin.

Gibberellinet uppt äcktes på 1930talet i Japan, i samband med ett utbrott aven besvärlig växtsjukdom i ris. Risplantorna växte sig onormalt höga och blev genom detta svaga och lösväxta och därmed lätta byten för svampangrepp. Vid närmare undersökning kunde man konstatera att den svamp som angripit risplantorna utsöndrade en särskild kemisk substans som orsakade den onormala längdtillväxten. Svampen gavs namnet Gibberella fujikuroi och den kemiska substansen döptes till gibberellin. Sedan dess har närmare 80 stycken olika närbesläktade substanser isolerats ur växter och svampar och innefattas nu i gruppen gibberelliner.

Påverkar längden
Gibberellin fInns i växtens alla delar men den högsta koncentrationen fInns i omogna frön. Det förekommer också rikligt i yngre växtdelar som unga blad, toppskott och knoppar. Hormonet stimulerar växtens celldelning, ökar produktionen av glukos och fruktos och gör cellväggen mer elastisk. Dessa effekter påskyndar cellernas tillväxt och förklarar hormonets påverkan på växternas längd. Att gibberellinet har effekt på längdtillväxten har man kunnat visa genom att tillföra extra gibberellin både till lågväxande och till högväxande sorter av bönor respektive majs. Den låga sorten växer då i kapp den normalt sett mer högväxande. Orsaken är att gibberellinet gör internoderna på stjälken längre. Internoden är stamavsnittet mellan två på varandra följande bladfästen. Avståndet mellan bladen på stjälken blir då större och därmed blir stjälken liksom hela plantan längre. Växtsorter som förädlats till att vara lågväxande har under förädlingen tappat en del av sin förmåga att producera gibberellin och därmed fått minskad längdtillväxt. Samma effekt åstadkoms då man tillför retarderingsmedel till krukväxter för att hålla dem kompakta alternativt stråförkortar rågen så att den inte ska växa sig för hög. De kemiska medel som används till det här ändamålet hämmar växtens naturliga produktion av gibberellin.

Från frö till frukt
Gibberellinet påverkar också frögroning. Vissa fröer kräver en kall period och eventuellt en period av torka för att kunna gro. Genom att tillsätta gibberellin kan fröet stimuleras till frögroning utan att ha fått vare sig kyla eller torka. Hormonet gör att fröskalet blir mjukare och lättare för grodden att tränga igenom. Den effekten av gibberellin kan utnyttjas bl a vid mältning av korn. Gibberellinet påverkar blomningen på liknande sätt. Det vill säga den gör att långdagsväxter kan börja blomma vid kortdag och tvååriga växter som normalt behöver utsättas för en vinters kyla för att gå i blom, kan börja blomma ändå om gibberellin tillförs växten. Vid fruktsättning kan gibberellin, precis som auxin, främja bildandet av partenokarpa frukter, d v s att frukter bildas utan befruktning. Vid produktion av vindruvor tillförs ofta gibberellin. Hormonet gör vindruvorna större och skaften till vardera druva längre. Det ger en lösare klase som det är lättare att plocka loss druvorna från.

Ur Hemträdgården nr 5 2001